Det är inte var dag man förlovar sig, och när stunden väl är kommen vill man naturligtvis ha en förlovningsring av tjusigaste slag.
Oftast står valen mellan dessa två klassiker:
– Den släta ringen. Det här är förmodligen det mest klassiska beviset på att någon är upptagen som finns. Om man på krogen börjar prata med en karl eller en kvinna som har en slät guldring runt vänstra ringfingret, då är det nog bara att ge upp. Men vacker är ringen allt!
– Ringen med en sten. Många tycker att den smala guldringen med en liten sten är den bästa sortens förlovningsring, ifall man i sinom tid vill byta ut den mot en slät ring för själva äktenskapet. Det är kul att få byta ut de två ringarna mot varandra, eller ha dem båda på ett och samma finger när både förlovning och vigsel är avbockad.
Sedan är det förstås roligt att ha en ring som har någon form av symbolik eller historia, och då kanske man inte kan få lyxen att välja det exakta utseendet själv. Exempelvis kanske man är ute efter att få tillfälle att använda en förfaders eller släktings ring, för att bära en tradition vidare. Ringar designades ju till att se lite annorlunda ut förr i tiden.
Det förekommer också att de mest osentimentala sorters ringar kommer att bli förlovningsringar, eftersom att den har ett roande affektionsvärde. Vi hörde exempelvis om en man som på skoj friade till sin väninna med den lilla yttersta plastringen längst ut på en ballongs munstycke. När de väl föll för varandra och förlovade sig en dag blev det den hon använde!